Varför jag inte haft tid att uppdatera här lika ofta det senaste har berott på att jag har en del stora uppgifter att plöja mig genom på högskolan. Ett av ämnena tyckte jag var väldigt intressant och jag tänkte dela med mig av det här. Det kanske inte är det mest pricksäkra ämnet, vad gäller relationer och kärlek, men ni kanske tycker det är relevant ändå.

________________________________________________________________

Varför är vi så fascinerade med våld? Det är den fundering jag tänker på när jag läser igenom kapitlet om aggressivitet. Varför vill vi, hemma i vår trygga soffa, se på när andra skadar varandra? Vad ger det oss - spänning, insikt, förståelse? Kanske kunskaper om att skydda oss själva om vi mot all förmodan skulle hamna i samma situation en dag?

Barn som bor i länder där det råder krig och som är åskådare till våld runt omkring dem lever ett förskräckligt liv. Varken barn eller vuxna ska behöva leva bland sådana omständigheter av stress, skräck och våld. Det är nog flertalet av jordens befolkning eniga om. Det är inte lika många som reagerar på är hur mycket våld vi ser genom TV, media, film och tv-spel. Det kan ju knappast vara bättre att majoriteten av barn som bor i länder som inte är involverade i krig, bevittnar så mycket våld dagligen på bl.a. TV och film att när de är 12 åringar så har det sett hundra tusen våldshandlingar.
"... the average 12-year-old has seen an estimated 100 000 acts of televised violence..." (Social Psychology 5^th edition, s. 407)

Skillnaden är att krig är verklighet och TV/film inte är det. Frågan är bara vad gör det med oss? Alla blir vi ju inte mördare av våldet vi matas med genom tv-rutan - tack och lov! Men ändå kan jag inte släppa tanken på hur vi hade varit om vi inte alls utsattes för den exponering av våld som råder idag.

Man kan inte dra en rak linje mellan att vi ser på våld i filmer/TV/dataspel och att människor sedan mördar varandra. Det är betydligt mer komplex än så, men det kan säkert vara en byggsten i processen.

Forskare har kommit fram till att det som händer när vi ser mycket på tv (mer än fyra timmar varje dag) är att vi bl.a. blir avtrubbade eller blir uppskrämda. Genom att se på våldshandlingar genom diverse olika medium varje dag gör att vi mattas av och inte längre reagerar lika starkt på de otäckheter som spelas upp. När vi blir avdomnade så kan vår empati minskas för offret och vi kanske till och med börja uppfatta våldet som något normalt.

Men vad händer om man istället blir rädd och inte avtrubbad? Filmer med mycket våld i eller att se allt lidande och elände runt om i världen genom nyheterna gör många oroliga. Dem som jag främst kom att tänka på som ligger i riskzonen för att bli uppskrämda är äldre pensionärer som lever ensamstående. De är ensamma större delen av sin tillvaro och har ofta tv:n som sällskap. Inte för att de utgör något hot mot samhället direkt, men det är synd om dem att de ska vara rädda för den värld de lever i.

När människor blir rädda börjar de fundera kring vad det är för värld vi lever i och bli nervösa för att del ta i den. Somliga kanske känner ett starkt behov av att skydda sig. Om det då är relativt lätt att få tag på ett vapen, som en pistol eller en kniv man kan bära med sig, så kan det bli onödiga och tråkiga resultat. Olyckor kan ske; du tror att någon vill dig illa när det inte alls var deras avsikt. Är du rädd och har ett vapen är chansen stor att du använder det. Jag ser en ond cirkel i detta: andra vill mig illa så jag måste skydda mig. Varpå näste man tänker: om andra bär vapen för att skydda sig så måste även jag ha ett vapen för att skydda mig mot dem och deras vapen. Och så fortsätter det så här...

Jag reflekterar över vad vi ska göra med all information om/med våld som vi tar del av dagligen? T.ex. mord som sker som det skrivs om i tidningar och som blinkar fram på våra dataskärmar och tv-rutor. Mår vi bättre av att veta om dem? Hade vi missat något stor och vissenligt om det bara var polisen som fick hantera den här typen av information? Om vi slapp ta del av våldet, morden, kriget via media - vad skulle hända då? Skulle vi berövas fakta viktig för vår egen överlevnad genom att inte lära oss av andras felsteg och misstag?

Många är eniga om att det inte sker fler brott idag än förr; de enda skillnaderna är att mörkertalet var större förr och att vi idag anmäler fler brott, plus att median förr inte var lika utvecklad som den är idag.

Så min slutfråga blir; var det bättre förr när vi i allmänheten visste mindre då Internet inte fanns och tv/tidningar inte kunde mata oss med lika mycket information som idag?

Hörde igår natt ett intressant radioprogram om vad ungdomar tyckte var kvinnligt. Det var massor av förslag på diverse adjektiv. Något som slog mig var att det var mest negativa synonymer för vad som ansågs kvinnligt... Varför är det så? Och det mest slående var att det var främst tjejer själva som gav mycket negativa sidor av vad som är kvinnligt. Det var både kroppsligafaktorer, personlighetsdrag och yrkesroller som togs upp.

Varför förknippas så mycket negativt med det kvinnliga könet? Nu tänker jag fråga er här som läser - vad är kvinnligt för er?

Kan man bli blind av lyckan? Idag ska vi vara lyckliga. Känns ibland som många av oss jagar efter lyckan till vilket pris som helst. För att sedan springa ifrån sorg och olycklighet. Vi får inte må dåligt. Vi ska må bra. Vi ska vara lyckliga. Känns robot-aktigt och omänskligt, enligt mig.

Hur sunt är detta? Måste man inte få tillåta sig att vara olycklig och ledsen ibland, för att kunna känna glädje? 

Mina tankar far iväg till när man var liten och läste Alfons Åberg böcker innan man somnade. Alfons farmor var en klok kvinna. När Alfons tyckte livet var så trisst efter att julen var över, så kontrade hon med:

Man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul. Om det alltid var roligt och man aldrig hade tråkigt, så hade man aldrig vetat när man hade roligt.

Är inte det lika sant vad det gäller lycka och sorg? Man måste få må dåligt ibland. Man måste ta tag i sina svagheter (vi har ju dem allihop) för att sedan belönas med att vara lycklig - en stund. Livet är ju en berg-och-dal-bana. Inte bara svart, inte bara vitt - utan alla regnbågensfärger! Alla färgerna och nyanserna i våra humör gör livet vackert.

Denna tanke kom till mig idag när jag läste om lite komplexa saker inom psykologi. Jag vill gärna fråga er vad ni tror och anser, så skriva gärna av er! Har även ni som läser upplevt detta med att vi bara ska vara lyckliga? Kan det inte vara så att hysterin kring att vara lycklig, gör att de som inte når dit känner ännu mera misslyckande som inte är lyckliga?


Livet kan liknas vid ett EKG-mönster; det ska gå upp och ner. Annars är det inget liv. När svängarna börjar lägga sig, då är det dött.

Det var dagens fråga på min föreläsning. Nu blir det dagens citat här.

Vad menas med detta? Jo, att vi är såpass satta i våra sätt att se på andra och uppfatta världen runt omkring oss att vi ibland inte kan se längre än näsan räcker.

Utan att tänka så dömer vi saker och andra - ger dem roller och egenskaper som vi inte alls har några belägg för. Vi gör det ständigt och helt utan att vara medvetna om det. Några av er kanske tänker för er själva; Nej då! Inte jag! Till er säger jag - fundera lite extra... I bara några minuter.

Varför gör vi då detta? Och vart kommer det ifrån?

Vi gör det för att skydda oss själva. Överaskningar är något vi människor ogillar. Vi är mer trygga, harmoniska och stabila av rutiner och saker vi känner oss bekanta med. Behovet av att kunna förutse vad som komma skall är starkt. Så därför dömer vi andra. 

- Se hur han rör sig och pratar. Han är en sån som tror han vet allt.

- Jag tycker inte om henne. Hon ska alltid vara i centrum. Jag känner till hennes typ.

- Hon är så snäll. Hon skulle aldrig göra något sådant.

Jag kan skriva exempel efter exempel...
Genom denna kategorisering försöker vi skapa ordning, mening och greppa kontroll över vår tillvaro. Därför drar vi slutsattser och förutspår om andra.
Det kan bli helt galet fel ibland. Som t.ex. när vi dömer andra ut ifrån våra negativa upplevelser. Vi stämplar dem efter vad vi varit med om och vad vi tror och tycker de passar in på. Inte efter hur de egentligen är. Sedan efter att vi väl bestämt oss, så är den stämpeln svår att tvätta bort ur våra sinnen. Orättvisa är bara förnamnet vad det gäller sånt här.

Alla bär vi med oss en emotionell ryggsäck. I den samlar vi på oss minnen, upplevelser från livet och uppfattningar om samhället och de människor som finns runt omkring oss. Positiva och negativa egenskaper. Hade vi inte samlat på oss detta hade vi inte vetat hur vi skulle bete oss. Hur man gör när man älskar någon, hur man skyddar sig mot fara, hur vi hanterar sorg eller på ett accepterat och kontrollerat sätt uttrycker aggession. I ryggsäcken ligga vår visdom.

Men ibland blir det fel, som sagt. Ibland dömer vi andra utan grunder. Vi plockar fram ett minne från en tid som liknar nu och agerar utifrån vår erfarenhet. För att kunna veta hur vi ska agera och vilken roll vi ska anta.
Vi glömmer gärna att det alltid finns en annan sida till en upplevelse eller händelse. Inte bara en uppfattning. Inte bara en sanning. Inte enbart vår synsätt. Det finns inte alltid rätt eller fel - sant eller falskt.

Så vad säger ni...   är vi fångar av våra egna tankar?
Eller kan vi slå oss fria?