Kan man bli blind av lyckan? Idag ska vi vara lyckliga. Känns ibland som många av oss jagar efter lyckan till vilket pris som helst. För att sedan springa ifrån sorg och olycklighet. Vi får inte må dåligt. Vi ska må bra. Vi ska vara lyckliga. Känns robot-aktigt och omänskligt, enligt mig.

Hur sunt är detta? Måste man inte få tillåta sig att vara olycklig och ledsen ibland, för att kunna känna glädje? 

Mina tankar far iväg till när man var liten och läste Alfons Åberg böcker innan man somnade. Alfons farmor var en klok kvinna. När Alfons tyckte livet var så trisst efter att julen var över, så kontrade hon med:

Man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul. Om det alltid var roligt och man aldrig hade tråkigt, så hade man aldrig vetat när man hade roligt.

Är inte det lika sant vad det gäller lycka och sorg? Man måste få må dåligt ibland. Man måste ta tag i sina svagheter (vi har ju dem allihop) för att sedan belönas med att vara lycklig - en stund. Livet är ju en berg-och-dal-bana. Inte bara svart, inte bara vitt - utan alla regnbågensfärger! Alla färgerna och nyanserna i våra humör gör livet vackert.

Denna tanke kom till mig idag när jag läste om lite komplexa saker inom psykologi. Jag vill gärna fråga er vad ni tror och anser, så skriva gärna av er! Har även ni som läser upplevt detta med att vi bara ska vara lyckliga? Kan det inte vara så att hysterin kring att vara lycklig, gör att de som inte når dit känner ännu mera misslyckande som inte är lyckliga?


Livet kan liknas vid ett EKG-mönster; det ska gå upp och ner. Annars är det inget liv. När svängarna börjar lägga sig, då är det dött.