Om att vara ett offer för sitt liv - del 1

Det är så många som mår dåligt pga sin livssituation - man är inte lycklig, man är ensam, man hittar inte den rätta, man bor kvar men andra flyttar osv. Anledningarna kan fortsätta här i många många rader. Vad det än är som gör att du inte mår bra så kan du bli kvitt från det och bli lycklig. Men då måste du släppa taget om det!

Av naturen så älskar vi människor att älta. Vi spelar upp olika sekvenser i vår huvud flera gånger om dagen. Granskar dem, spelar dem framåt, spola tillbaka, spela upp igen, spelar upp bara vissa detaljer och granskar det. Detta sker dagligen. Ofta utan att ens veta om att vi gör det här. Det vi spelar upp är till största del inte av en positiv natur och där med inget som stärker vem vi är. Det som vi ältar gör oss med andra ord inte lyckliga. 

Det är inte enkelt att ändra sitt liv, sin attityd till sig själv, till andra människor och till hur man lever. Men det går! Nyckeln är att man själv måste vilja och att man släpper taget.

Nu menar jag inte att man ska ignorera vad som sker och gå runt och låtsas som det regnar. Vi ska uppfatta läget. T.ex. att någon behandlar oss illa eller utan den respekt vi förtjänar. Det vi kan göra i det läget är att säga ifrån och vara ärlig med hur denne får oss att må och att vi inte uppskattar det och istället säga hur vi vill ha det. Det kan ju vara så att personen i fråga inte ens vet om att de gör oss illa med sitt betende - trotts att vi kan tycka att det är uppenbart! Det är vad du kan göra vad det gäller andra. Mer kan vi inte göra.

Vi kan inte förändra andra. Vi har alla en fri vilja, den rår ingen på. Det går inte att tvinga någon att ändra sig. Inte ens när det gäller att få någon att sluta vara otrevliga mot oss, respektlösa eller att få dem att älska oss mer. Andras handlingar och tycken ligger utanför vårt grepp. Vi kan enbart ändra på oss själv. Detta är kärnan i att släppa taget.

 Du ska inte ändra på dig själv så att du anpassar dig till någon som gör dig illa på ett eller anmnat sätt. Det du kan göra är att uppfatta läget som det är och sedan välja att inte delta. Det är vad du kan göra - håll dig undan och avsluta relationen. Det kanske kan låta enkelt och det är det ju förståss inte.

Det vi måste inse är att det bara finns bara två vägar att gå - det finns ingen mellan väg. Antingen så står man ut och försätter att må som man gör. Då fortsätter vi att hoppas på att personen ska sluta bete sig dumt mot och och börja inse hur fina vi är och plötsligt börja respektera samt älska oss. Alltså försätta att hoppas och försöka ändra någon annan som inte går. 
Eller så väljer man att se läget för vad det är (någon behandlar oss fel) och handla själv för sitt eget bästa - man lämnar. Man tar inte vad som ges och väljer själv att skapa sin egen lycka.

Det kan tyckas fruktansvärt jobbigt att ta steget att lämna.
Ensamhet är något många är rädda för pga att ensamhet gör ont. Men om vi jämför det med att ständigt gå runt och må dåligt pga hur vi blir behandlade dag ut och dag in, med att bryta sig loss; må riktigt dåligt en liten stund till för att sedan kunna bygga upp sig själv och om ett litet tag må bättre. Vilket väljer man? Må riktigt dåligt en sista gång en kort stund eller att i all evighet gå runt och må kasst?

Det är så många som är fångar under sina egna liv! Vakna! Jag vet säkert ett tio tal i min närhet. Ingen kommer att rädda dig - det är ditt egna ansvar. Ingen kommer behandla dig bra om du själv inte ger dig den respekt du förtjänar. Det finns ingen mellan väg till att må bra: antingen mår vi dåligt eller så väljer VI att göra något åt det. Ältandet kommer att upphöra när du slutar att matas med negativitet från någon annan.

Delta inte i en dans med svåra steg. Se vad som sker, känns det fel, mår du dåligt - lämna det som får dig att må dåligt. Välj själv att avstå. Välj själv att må bättre. Du är härskare över ditt liv. Du skapar din lycka och framtid.

Om att vara ett offer för sitt liv - del 2

Jag blir trött och frustrerad när andra ( vuxna individer) klär sig i offerroller och sedan klagar på vad de får och hur livet behandlar dem. Som om Livet vore en individ, med själviska tankar och total kontroll över oss och våra öden. Vad väntar ni på?! Det är nu du ska agera.

- There is no time like the present!

- Carpe diem!

Ringer det några klockor? Vi är härskare över våra liv. Ingen måste vara passiv - det finns inte sånna måsten. Har du en dröm, eller ett mål, då kan du göra den sann. Men inte om du bara väntar, inte om du bara gnäller, inte om du enbart ser på med avundsjuka när andra går efter sina mål och drömmar! Gör något själv! Ta reda på vad DU vill och sätt fart efter det. Det finns inga ursäkter - alla kan. Det enda som stoppar dig är DU SJÄLV.

Avundsjuka... Jag förstår mig nog inte riktigt på det. Det skapar ju inget positivt och inte heller gynnar det någon - varken oss själva eller den vi är avundsjuka på. Mitt tips är att vända på det instället: bli inte avundsjuk - utan beundra. Se vad den individen åstakom och säg till dig själv

- Kan han/hon så kan även JAG!

Använd beundran som bränsle och unna dina medmänniskor positiva resultat för deras slit. Ingen och jag menar INGEN i världen bara får saker. Ingen lever enbart på positiva erfarenheter, alla har vi motgångar och medgångar. Men det är hur vi lär oss av det som skickas vår väg och hur vi för oss som gör skillnaden.

Så ta den äckliga gröna avundsjuka och vända den upp-och-ner och in-och-ut, så den blir en mjuk rosafärgad beundran. Den känslan kommer inte hämma dig, utan ta dig längre.

Bra sex = bra relation?

Varför mäts många av våra kärleksrelationer i hur bra sex vi har? Eller i hur ofta vi har det?

Sex är något man kan öva på. Det blir alltid bättre med tiden. Det är därför det alltid är bättre att ha sex med någon som man älskar och har en långvarig relation med. Samt därför många helst slipper "one-night-stand" fenomentet. 
I ett seriöst förhållande som pågått under en längre period så känner man varandra; både utan och innan och kan i och med det släppna av bättre. Och vid det här laget har man sagt till varandra vad man vill ha. Eller....?

Jag blir lika förvånad, förtvivlad och irriterad varje gång jag hör om människor som varit ihop länge och som ändå inte känner sin partner kroppsligt. Hur funkar detta? Varför är det så tabu att prata om sex med den man älskar när sex är en sån viktig ingrediens i ett bra recept för ett fungerande förhållande?

"Övning ger färdighet" har vi ju matats med sen barnsben när det gäller allt mellan himmel och jord. Det gäller även 'in between the sheets'. Ja, om vi vet vad vi ska öva på, så att säga. Kan vi enas om att det inte går att veta vad våran partner vill ha, om han/hon inget säger? Och vi vill väl hellre bli bättre på vad vi gör än att den andre har det mindre bra, när vi kunde haft det kalas ihop? Är vi eniga?

Ändå de flesta av oss livrädda för kritik när det kommer till våra sexliv. Vi har liksom en inbyggd skräck för att inte vara sexgudar och gudinnor sen födseln. Vi kvinnor är nog värst - vi ska veta allt och kunna allt. Och sen förväntar vi oss också att våra män, bara genom att se på oss, ska veta precis hur vi vill ha det. Utan att vi ger honom minsta ledtråd. Gör han fel, så lider vi hellre i tystnad. Hellre det än att säga till honom vad vi vill ha. Visst är det fånigt?

Varför är det så tabu att be varandra om vägbeskrivning i sängkammaren?

Aggressivitet och våld

Varför jag inte haft tid att uppdatera här lika ofta det senaste har berott på att jag har en del stora uppgifter att plöja mig genom på högskolan. Ett av ämnena tyckte jag var väldigt intressant och jag tänkte dela med mig av det här. Det kanske inte är det mest pricksäkra ämnet, vad gäller relationer och kärlek, men ni kanske tycker det är relevant ändå.

________________________________________________________________

Varför är vi så fascinerade med våld? Det är den fundering jag tänker på när jag läser igenom kapitlet om aggressivitet. Varför vill vi, hemma i vår trygga soffa, se på när andra skadar varandra? Vad ger det oss - spänning, insikt, förståelse? Kanske kunskaper om att skydda oss själva om vi mot all förmodan skulle hamna i samma situation en dag?


Barn som bor i länder där det råder krig och som är åskådare till våld runt omkring dem lever ett förskräckligt liv. Varken barn eller vuxna ska behöva leva bland sådana omständigheter av stress, skräck och våld. Det är nog flertalet av jordens befolkning eniga om. Det är inte lika många som reagerar på är hur mycket våld vi ser genom TV, media, film och tv-spel. Det kan ju knappast vara bättre att majoriteten av barn som bor i länder som inte är involverade i krig, bevittnar så mycket våld dagligen på bl.a. TV och film att när de är 12 åringar så har det sett hundra tusen våldshandlingar.
"... the average 12-year-old has seen an estimated 100 000 acts of televised violence..." (Social Psychology 5th edition, s. 407)


Skillnaden är att krig är verklighet och TV/film inte är det. Frågan är bara vad gör det med oss? Alla blir vi ju inte mördare av våldet vi matas med genom tv-rutan - tack och lov! Men ändå kan jag inte släppa tanken på hur vi hade varit om vi inte alls utsattes för den exponering av våld som råder idag.

Man kan inte dra en rak linje mellan att vi ser på våld i filmer/TV/dataspel och att människor sedan mördar varandra. Det är betydligt mer komplex än så, men det kan säkert vara en byggsten i processen.

Forskare har kommit fram till att det som händer när vi ser mycket på tv (mer än fyra timmar varje dag) är att vi bl.a. blir avtrubbade eller blir uppskrämda. Genom att se på våldshandlingar genom diverse olika medium varje dag gör att vi mattas av och inte längre reagerar lika starkt på de otäckheter som spelas upp. När vi blir avdomnade så kan vår empati minskas för offret och vi kanske till och med börja uppfatta våldet som något normalt.


Men vad händer om man istället blir rädd och inte avtrubbad? Filmer med mycket våld i eller att se allt lidande och elände runt om i världen genom nyheterna gör många oroliga. Dem som jag främst kom att tänka på som ligger i riskzonen för att bli uppskrämda är äldre pensionärer som lever ensamstående. De är ensamma större delen av sin tillvaro och har ofta tv:n som sällskap. Inte för att de utgör något hot mot samhället direkt, men det är synd om dem att de ska vara rädda för den värld de lever i.


När människor blir rädda börjar de fundera kring vad det är för värld vi lever i och bli nervösa för att del ta i den. Somliga kanske känner ett starkt behov av att skydda sig. Om det då är relativt lätt att få tag på ett vapen, som en pistol eller en kniv man kan bära med sig, så kan det bli onödiga och tråkiga resultat. Olyckor kan ske; du tror att någon vill dig illa när det inte alls var deras avsikt. Är du rädd och har ett vapen är chansen stor att du använder det. Jag ser en ond cirkel i detta: andra vill mig illa så jag måste skydda mig. Varpå näste man tänker: om andra bär vapen för att skydda sig så måste även jag ha ett vapen för att skydda mig mot dem och deras vapen. Och så fortsätter det så här...


Jag reflekterar över vad vi ska göra med all information om/med våld som vi tar del av dagligen? T.ex. mord som sker som det skrivs om i tidningar och som blinkar fram på våra dataskärmar och tv-rutor. Mår vi bättre av att veta om dem? Hade vi missat något stor och vissenligt om det bara var polisen som fick hantera den här typen av information? Om vi slapp ta del av våldet, morden, kriget via media - vad skulle hända då? Skulle vi berövas fakta viktig för vår egen överlevnad genom att inte lära oss av andras felsteg och misstag?

Många är eniga om att det inte sker fler brott idag än förr; de enda skillnaderna är att mörkertalet var större förr och att vi idag anmäler fler brott, plus att median förr inte var lika utvecklad som den är idag.


Så min slutfråga blir; var det bättre förr när vi i allmänheten visste mindre då Internet inte fanns och tv/tidningar inte kunde mata oss med lika mycket information som idag?





Följ min blogg med bloggkoll

Vad tycker du?

Hörde igår natt ett intressant radioprogram om vad ungdomar tyckte var kvinnligt. Det var massor av förslag på diverse adjektiv. Något som slog mig var att det var mest negativa synonymer för vad som ansågs kvinnligt... Varför är det så? Och det mest slående var att det var främst tjejer själva som gav mycket negativa sidor av vad som är kvinnligt. Det var både kroppsligafaktorer, personlighetsdrag och yrkesroller som togs upp.

Varför förknippas så mycket negativt med det kvinnliga könet? Nu tänker jag fråga er här som läser - vad är kvinnligt för er?







Följ min blogg med bloggkoll

Blind av lycka.

Kan man bli blind av lyckan? Idag ska vi vara lyckliga. Känns ibland som många av oss jagar efter lyckan till vilket pris som helst. För att sedan springa ifrån sorg och olycklighet. Vi får inte må dåligt. Vi ska må bra. Vi ska vara lyckliga. Känns robot-aktigt och omänskligt, enligt mig.

Hur sunt är detta? Måste man inte få tillåta sig att vara olycklig och ledsen ibland, för att kunna känna glädje? 

Mina tankar far iväg till när man var liten och läste Alfons Åberg böcker innan man somnade. Alfons farmor var en klok kvinna. När Alfons tyckte livet var så trisst efter att julen var över, så kontrade hon med:

Man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul. Om det alltid var roligt och man aldrig hade tråkigt, så hade man aldrig vetat när man hade roligt.

Är inte det lika sant vad det gäller lycka och sorg? Man måste få må dåligt ibland. Man måste ta tag i sina svagheter (vi har ju dem allihop) för att sedan belönas med att vara lycklig - en stund. Livet är ju en berg-och-dal-bana. Inte bara svart, inte bara vitt - utan alla regnbågensfärger! Alla färgerna och nyanserna i våra humör gör livet vackert.

Denna tanke kom till mig idag när jag läste om lite komplexa saker inom psykologi. Jag vill gärna fråga er vad ni tror och anser, så skriva gärna av er! Har även ni som läser upplevt detta med att vi bara ska vara lyckliga? Kan det inte vara så att hysterin kring att vara lycklig, gör att de som inte når dit känner ännu mera misslyckande som inte är lyckliga?


Livet kan liknas vid ett EKG-mönster; det ska gå upp och ner. Annars är det inget liv. När svängarna börjar lägga sig, då är det dött.







Följ min blogg med bloggkoll

Fånge?


Det var dagens fråga på min föreläsning. Nu blir det dagens citat här.

Vad menas med detta? Jo, att vi är såpass satta i våra sätt att se på andra och uppfatta världen runt omkring oss att vi ibland inte kan se längre än näsan räcker.

Utan att tänka så dömer vi saker och andra - ger dem roller och egenskaper som vi inte alls har några belägg för. Vi gör det ständigt och helt utan att vara medvetna om det. Några av er kanske tänker för er själva; Nej då! Inte jag! Till er säger jag - fundera lite extra... I bara några minuter.

Varför gör vi då detta? Och vart kommer det ifrån?

Vi gör det för att skydda oss själva. Överaskningar är något vi människor ogillar. Vi är mer trygga, harmoniska och stabila av rutiner och saker vi känner oss bekanta med. Behovet av att kunna förutse vad som komma skall är starkt. Så därför dömer vi andra. 

- Se hur han rör sig och pratar. Han är en sån som tror han vet allt.

- Jag tycker inte om henne. Hon ska alltid vara i centrum. Jag känner till hennes typ.

- Hon är så snäll. Hon skulle aldrig göra något sådant.

Jag kan skriva exempel efter exempel...
Genom denna kategorisering försöker vi skapa ordning, mening och greppa kontroll över vår tillvaro. Därför drar vi slutsattser och förutspår om andra.
Det kan bli helt galet fel ibland. Som t.ex. när vi dömer andra ut ifrån våra negativa upplevelser. Vi stämplar dem efter vad vi varit med om och vad vi tror och tycker de passar in på. Inte efter hur de egentligen är. Sedan efter att vi väl bestämt oss, så är den stämpeln svår att tvätta bort ur våra sinnen. Orättvisa är bara förnamnet vad det gäller sånt här.

Alla bär vi med oss en emotionell ryggsäck. I den samlar vi på oss minnen, upplevelser från livet och uppfattningar om samhället och de människor som finns runt omkring oss. Positiva och negativa egenskaper. Hade vi inte samlat på oss detta hade vi inte vetat hur vi skulle bete oss. Hur man gör när man älskar någon, hur man skyddar sig mot fara, hur vi hanterar sorg eller på ett accepterat och kontrollerat sätt uttrycker aggession. I ryggsäcken ligga vår visdom.

Men ibland blir det fel, som sagt. Ibland dömer vi andra utan grunder. Vi plockar fram ett minne från en tid som liknar nu och agerar utifrån vår erfarenhet. För att kunna veta hur vi ska agera och vilken roll vi ska anta.
Vi glömmer gärna att det alltid finns en annan sida till en upplevelse eller händelse. Inte bara en uppfattning. Inte bara en sanning. Inte enbart vår synsätt. Det finns inte alltid rätt eller fel - sant eller falskt.

Så vad säger ni...   är vi fångar av våra egna tankar?
Eller kan vi slå oss fria?





Följ min blogg med bloggkoll

Bra Serie.

 Jag måste tipsa er om en otroligt bre serie som jag snubblade över i sommras när jag bodde i Oslo. Seriern gick då på en av TV 1000 kanalerna och igår kväll så såg jag att den just nu går på 1:an i SVT. Inne på SVT:s hemsida finns en presentation om seriern som ni kan kika på här.

Är man intresserad av relationer, kärlek, samlevnad och sex så tror jag att man kommer blir glatt överaskad. Det blev ivf jag. Seriern är väldigt rå och naturlig. Det är öppna känslor och mycket sexscener. Är du pryd av dig så är det inget program för dig.

Jag tycker detta är en frisk fläkt! Seriern känns väldigt äkta. Och den får en att reflektera och tänka efter.
Det tråkiga är att det bara finns en säsong... Jag hade gärna velat se mer! Men det verkar inte bli mer, då serien lades ner. Men vi får njuta av det som finns och hoppas på att det kommer mer serier i framtiden av liknande art.


Här får ni ett smakprov från seriern. Enjoy!








Följ min blogg med bloggkoll

Kvinnor som älskar för mycket

Kvinnor som älskar för mycket  av  Robin Norwood

Många kvinnor dras hela tiden in i olyckliga förhållanden med män. Sedan kämpar de för att få dessa dödsdömda förhållanden att fungera - genom att älska mannen ännu mer. Varför?

Robin Norwood, amerikansk psykoterapeut, beskriver i sin bok det psykologiska mönster som gör att visa kvinnor tvångsmässigt söker sig till - och envist håller fast vid - män som på olika sätt gör dem illa.
När förälskelsen betyder smärta, då älskar man för mycket. När ens samtal med nära vänner mest handlar om honom, hans problem, hans tankar, hans känslor - och nästan alla ens meningar börjar med "han" ...då älskar man för mycket.

I de här olyckliga situationerna, när ens partner är olämplig, likgiltig eller otillgänglig och man ändå inte kan avstå från honom, tenderar många att vilja ha honom ännu mer, behöva honom ännu mer. Vårt älskande gör oss då till missbrukare. Och alla har vi ett behov av att förneka det som är för smärtsamt eller känns för hotfullt för oss. Förnekandet är ett naturligt medel för självförsvar, och det verkar automatiskt och oombett. Boken vill synliggöra dessa destruktiva mönster och ger råd och tips om konkreta åtgärder man kan vidta för att förändras.


- - - - - - - - - - - -

Jag har försökt hitta en länk till er som läser dit ni kan vända er för att köpa den här boken, men tyvärr verkar den ha utgått ifrån de flesta internetbokhandlarnas sortiment. Vilket är hemskt tråkigt för denna boken är otroligt bra. Men jag vet att man kan låna den på många bibliotek. Så känner du dig träffad av texten om boken och intresserad vill läsa mer så kila iväg och låna den på närmsta bibliotek.


Vi måste älska oss själva.

När jag var yngre tyckte jag att talesättet: "Du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv" var helt absurt. Vadå "inte kan"?, tänkte jag ofta. Klart att jag kunde det! Jag var ju den mest snälla och kärleksfulla som fanns. Jag ville ju inget annat än att de runt omkring mig skulle må som kungligheter och satte alltid andra framför mig själv. Jag offrade mig själv för de jag älskade. Jag väntade mig bara att de skulle göra likadant för mig i gengäld. Rädda mig när jag behövde det. Helt naturligt. Eller...?

Att älska mig själv, var något mycket främmande. Det kunde lika gärna varit ett kryptiskt budskap från yttre rymden på "marsianska". För jag förstod inte alls. Människor som älskar sig själva, det lät som självupptagna personer.
Som liten fick jag aldrig lära mig att älska mig för den jag var, oavsett mitt instrumentella värde. Utan allt kretsade kring mina presationer; om jag gjorde mitt bästa och alltid var snäll mot andra. Då var jag duktig. Och var jag duktig då dög jag.

Men när jag blev äldre började jag inse varför alla mina förhållanden gick i samma dystra tema. Jag älskade inte andra, jag var beroende av dem. För de gav mig det jag inte kunde ge mig själv. Jag älskade ju inte mig själv. 
En person som inte älskar sig själv, är beroende av andras uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek för att orka med. Ett sånt läge är dödsdömt. För ingen orkar i längden att bära någon annan.



Jag har en väldigt bra liknelse till detta med att älska sig själv och andra; tänk dig att du går ute på stan och går förbi en tiggare. Du ser desperationen i ögonen på den stackars människan som är hungrig och i behov av pengar. Du vill verkligen hjälpa den här personen, så du tar fram din plånbok och ska ta fram någon peng att ge denne. Men du har inga pengar - din plånbok är helt tom. Alltså kan du inte hjälpa tiggaren. Du är lika pank du.

Samma sak med kärlek. Har du ingen kärlek till dig själv så är ditt hjärta tomt. Är ditt hjärta tomt har du ingen kärlek att ge. Då blir du snarare beroende av någon annan som ger dig det du behöver. Du blir tiggaren. Att älska sig själv är som att ha ett fast jobb med jämn inkomst, du blir aldrig helt tom utan fylls ständigt på. Men älskar du inte dig själv, utan lever på vad någon annan ger dig, så är du som tiggaren. Du får lite då och då så att du överlever. Men du har aldrig något till överst. Vare sig det gäller pengar eller kärlek; hur kan du då ge bort något?

Valet om vem

När vi ändå är inne på ämnet om att välja partner, så kan vi ju spinna vidare på den tråden. Jag diskuterade här om dagen med en tjejkompis vad man faller för och varför många förhållanden i längden inte håller. Jag tror nämligen inte själv på att man inte på nåt plan väljer vem man fastnar för. Enligt mig är det ingen slump. Jag hävdar snarare tvärt om, att det är ett val, som man själv gör. Hur medvetet det är; det är en annan fråga. Men jag tror det går att lista ut vad man faller för och söker efter, om man granskar sig själv.


Om man frågar andra om vad deras ideal man eller kvinna skulle ha för personliga egenskaper så väljer många partners som  har samma drag som sig själva. Exemple: Han ska vara stark, framåt och våga ta plats. Han ska vara en sån som syns och hörs, någon man lägger märket till och som har stark utstrålning.
Det låter ju kalas, eller hur? Men om man själv är likadan är detta dock ingen hit. Många missuppfattar detta; man ska välja någon som kompenserar en. Inte någon som är likadan.

Min partner gav mig ett väldigt bra exemple på detta med hur det är i ett förhållande - det finns alltid två roller: clownen och tapeten. Clownen är den som syns och hörs mer av dem två. Den som tar initiativ och den som pratar ut. Tapeten ar den tystare partnerna som inte tar upp så mycket plats. Den som följer strömmen och som ofta slutför saker så att mål blir nådda. Clownen pushar på och tapeten lugnar ner. Clownen svävar ofta iväg medan tapeten är jordnära och realistisk.

Dessa roller finns alltid. Dock är de ju inte så här tydligt utstakade och med sånna skarpa konstraster och riktlinjer. Rollerna behövs för att skapa balans. Och vi får alltid ta på oss en av dem. För i verkligheten fungerar det inte med två clowner eller två tapeter. Då får en av personerna i förhållandet konvertera. Det kan funka i början, men till slut så är det just pga detta som det knakar i relationens fogar.

Om man är en clown känner man sig inte bekväm i rollen som en tapet och vise verse. Det gäller alltså att hitta någon som kompenserar oss själva och som ger oss utrymme att vara oss själva. Det kan ta en stund att inse detta. Av egen erfarenhet tog det mig två långa förhållanden att inse att jag är en clown och inte bör dras till och inleda förhållanden med andra clowner. Jag behöver mig en tapet som stabiliserar och lugnar ner mig.

Namnen clown och tapet kan låta ganska negativa; clown låter oansvarigt och tapet klingar av trisstess. Men det är bara två namn på rollerna och för att visa deras olikheter. Rollerna och deras egenskaper är inte negativa - bara olika. Båda behövs för att ett förhållande ska fungera. Tänk efter själv till ditt egna förhållande (om du har ett) eller/och till dina förhållanden i det förflutna. Har du fått spela båda rollerna? Vilket trivdes du i bäst? Om du bara varit en av rollerna och kanske ännu är singel, kan det bero på att du får fel roll? Du kanske hamnar med andra med samma roll? Det är lätt hänt. Kanske bör du se om du kan försöka hitta någon som är mer olik dig själv.

Välja partner.

Det finns mycket olika teorier om varför man faller för den man blir ihop med. Somliga anser att de inte har någon specifik smak på partners - att det är slumpen som avgör. Det kanske är så? Men det kan även vara att vi på ett omedvetet plan väljer vår partner efter ett bekant recept av personlighet och utseende; nämligen hur vår mor eller far är.

Detta temat togs upp i Metro i veckan. Jag fann tidningsartikeln väldigt intressant och la det på minnet att dela med mig av den till er här. Om det är så här eller inte, vet man inte säkert. Men det fick ivf mina tankar att börja rulla - är min pojkvän lik min pappa och är jag lik hans mamma?




"Ja, vi väljer partners som är lika föräldrarna.

Kändisar vars partners liknar föräldrarna: Angelina Jolies man, Brad Pitt har likheter med hennes far, skådespelaren Jon Voight, när han var ung.

Gwyneth Paltrow är tillsammans med Coldplay sångaren Chris Martin som har likheter med hennes framlidne far, regissören Bruce Paltrow. Ewan McGregors fru Eve är lik hans mamma Carol.
 
Angelina Jolie har gjort det, Gwyneth Paltrow lika så, och nu är det bevisat - vi väljer partners som liknar våra föräldrar.

Kvinnor väljer män som har ögon och näsor som liknar deras pappor, medan män väljer partners vars mun och käkparti påminner om deras mammas, det visar ny forskning från ett Ungerskt universitet.

I studien, ledd av psykologiprofessor Tamas Bereczkei, mättes ansiktsproportionerna på 312 vuxna personer från 52 familjer och teamet fann slående likheter mellan föräldrar och deras svärsöner och svärdöttrar .

Teorin att vi genom att titta på våra föräldrar skapar en mall för hur vår partner ska se ut stöds av tidigare forskning. Valet tycks baseras mer på erfarenhet än gener, forskning har visat att även adopterade kvinnor väljer partners som liknar sin adoptivfar. Det omvända gäller för kvinnor som inte haft en nära kontakt med sin far, där hittar man inte samma likheter, skriver BBC.

Och att välja din älskade efter hans eller hennes likheter med dina föräldrar kan ge vissa fördelar, enligt den engelska psykologen Lynda Boothroyd som själv forskat i ämnet.
- Det finns forskning som visar att ett visst mått av likhet gör människor mer fertila och genetiskt kompatibla, säger hon till BBC."




Vad säger ni, är eller har era partners varit lika er mamma/pappa?

När det är dags att gå.

Jag vet att det finns många som lever i förhållanden som gör dem illa. Nu pratar jag inte om fysisk våld, utan den andra sortens våld, den som inte syns lika tydligen men som lämnar djupare ärr än de man får ifrån slag. Varför är det så svårt att se när kärleken inte längre finns? När kärleken dött är många av oss ändå kvar och gör hjärt- och lugnräddning. Vad beror detta på?

Vad många inte inser är att kärlek inte innebär lidande. Vi verkar ha fått för oss att man ska härda ut. Ja, visst att man ska finnas där för varandra och det är inte alltid en dans på rosor med förhållanden och giftemål. Men när man mår riktigt kasst, pga den man har en relation med, varför kickar det då igång inom oss att vi ska stå ut med det? Hur länge ska man stå ut och vad ska man stå ut med?

Jag tror att det kan bero på att många inte lever i nuet. Utan man lever i (och på) hur det var förr. "Vi hade det ju så bra." Hur många har inte tänkt så när vi befunnit oss i en svårt sitts, i en stormig relation? Det som man då automatiskt gör är att försöka hitta dit igen. Man vill återskapa det förflutna i framtiden. Och det går ju oftast inte, för allting förändras. Alla utveckas och då även våra relationer. Det blir något nytt, ibland blir det bättre och ibland blir det sämre.

Vad händer då när det blir sämre och vi ändå är kvar och längtar tillbaka till det som varit? Varför är vi kvar? Min teori är att vi blundar - en selektiv syn kickar in. Vi ser inte hur det i själva verket är, för det gör för ont. Att känna och titta efter är för läskigt så vi tar på oss skygglapparna, drar upp axlarna och härdar ut med siktet på vad som varit. "Han/hon var ju så mysig, snäll, gullig (ect.) förr. Jag förstår inte vad som hänt?"

Hur ni var förr är inte det som ni har nu. Man måste se till vad som sker just nu. Hur ni bahandlar varandra, hur ni mår, hur ni umgås, hur ni pratar osv NU. Och sen ska du värdera det; är detta vad du vill ha? Var det detta du valde när ni blev ihop? Om du vetat att ni skulle komma hit, innan ni blev ihop, hade du ändå gett dig in i detta förhållandet?

Kanske ligger mycket av detta kvar sen förr i tiden? Äldre generationer anser ofta att det är skamligt att lämna varandra, skiljas och erkänna att något är fel. Min egna mamma säger ofta: "Det kunde varit värre." Jag vet att många i hennes generation resonserar så. Kan det då vara så att det ligger kvar inom oss, nedbäddat som ett slags arv? Att vi hört det sen vi var små och att det därför upprepas som ett mantra inom oss själv? "Suck it up och härda ut." För mig är det ett oacceptabelt mått att leva efter. Jag är hellre själv än olycklig med någon annan.

Det jag vill ha sagt och har funderat kring nu på förmiddagen är att vi måste bli bättre på att lyssna på oss själva. Vi skjuter gärna undan känslor av olust och ångest in i det sista, när vi har det jobbigt med kärleken. Vad säger din kropp till dig? Våga känna efter vad du känner och hur du mår. För det kan lätt gå förlorat när man ska "fixa så det löser sig och bli bra". Man fokuserar gärna på hur den andre mår och hur har det, istället för på sig själv. 

I grund och botten är man ju själv. Ingen kommer göra så du blir lycklig. Det måste vi alla fixa för oss själva. 
Så min sista fråga blir: till vilket pris ska man få något att fungera?

Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer

"Somliga forskare tror det finns en evolutionär grund för detta. Om det i första hand är kvinnor som tar hand om avkomman är de tvungna att komma ihåg riskfyllda situationer, som till exemple vilka växter som är farliga och vilka vattenhål som sabeltandade djur redan har valt ut åt sig. Av likartade evolutionära orsaker äger män inte den förmågan. Om en man minns exakt hur rädd han var under den senaste mammutjakten blir han mycket mindre tänd på att ge sig ut igen, och det är inte vad man vill ha när middagen hänger på att han inte låter sig skrämmas."
(Marianne J. Legato, ur boken Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer; sid. 88)
                                               


Dessa stycken (den ovan och den nedan) är hämtade ifrån en otroligt intressant bok som jag läste med förtjusning nu i sommar! Det handlar mycket om likheter och skillnader hos män och kvinnor från det biologiska perspektivet. Varför vi gör som vi gör kan kanske kopplas till vårt biologiska och de egenskaper som skapats och funnits kvar från evolutionen.

"Det finns vissa tecken på (vilket framgår av själva titeln på den här boken) att kvinnor har lättare att minnas vad som sagts än män. Det blir aldrig så uppenbart som under ett gräl! En gång under en diskussion med en man jag höll ihop med bad han mig ironiskt - han var advokat - att "läsa upp hans sista uttalande" som om han hade frågat stenografen under en rättegång. Det kunde jag och gjorde också.
Kvinnor har högre blodtillförsel till vissa delar av hjärnan, bland annat till de områden som styr talet. Det är enligt forskare ett av skälen till att kvinnor har lättare att minnas tal både omedelbart och efter en viss fördröjning, vilket har visats i många undersökningar.
Undersökningar av blodgenomströmningen hos kvinnor och män som fått i uppgift att komma ihåg berättelser och listor med ord visar att när kvinnor lägger en berättelse på minnet ökar blodtillförseln i det område av hjärnan som arbetar med att systematisera och skapa begrepp av det de hört. Det gör minnet av berättelsen lättare kan "paketeras", delas upp och skäras i bitar för att kunna lagras effektivt och senare tas fram. Båda könen hade kvar informationen under lång tid, vilket visar att båda hade lika lätt att lagra information. Men kvinnor hade lättare än män att komma ihåg både berättelserna och listorna med ord direkt efter att de fått höra dem."
(Marianne J. Legato, ur boken Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer; sid. 86-87)

Genom att titta på våra likheter och olikheter, kan vi män och kvinnor, killar och tjejer, lättare förstå varandra och ha lite mer tolerans. Det vi ofta glömmer är att det egentligen inte finns något rätt och fel i livet, det finns bara mångfald. Det som jag tycker är rätt kanske inte alls passar dig som läser. Vi kanske inte delar uppfattningar, men det gör dem inte mindre sanna för det.


Who's afraid of the big bad... love?

Det senaste så har jag upplevt att många av våra tankar kring kärlek är av en rädd natur. Och det är väl inte helt konstigt. Kärlek är stort och otroligt viktigt. Med andra ord är det något vi inte vill sumpa våra chanser i. När man väl hittar någon som faller en i smaken och som man blir nyfiken på (på allvaer) så börjar allt att spela en sån stor roll; vad man säger, hur man säger det, hur man ser ut och inte minst hur man beter sig. Allt plockas isär och tolkas till minsta molekyl. Ingen vill riskera att bli för angelägen och heller inte för "på". Varför vi beter oss så här är ju givet - vi känner fruktan inför är för att bli utlämnande och att känna känslor som inte är besvarade. Därför är vi på vårt bästa uppförande och vill göra allt så friktionsfritt som möjligt.

Detta är som det ska i början. Klart man inte ska lämpa över hela sitt register det första man gör när man träffat någon ny. Men för många så verkar detta gå till överdrift. Och pågå allt för länge. Det är lätt att dras med i det difusa spelet som man så många gånger svurit sig blå över att aldrig själv hänge sig åt. Man blir rädd för att visa sina riktiga känslor och att man vill veta vart man är på väg. Om man är på väg någonstans. "Tänk om han/hon inte alls känner som jag...!"

Man önskar så att den andre bara kunde visa lite mer, lite tydligare, vad de känner så att man själv vågade släppa det fasta tag som man har fattat med vita knogar. Hur många gånger har man inte önskat att den andre haft en minimonitor i pannan som visar vad denne tycker, tänker och känner?

Jag har de senaste två veckorna haft denna konversation med fyra olika personer vid helt olika tillfällen. Så det är självklart något andra upplever - du är inte ensam om din osäkerhet! "Intet nytt under solen." Det man bör tänka på är att vi avspeglar varandra. Hur du är mot någon annan och hur de är mot dig formar er båda. Känner sig den ena lugn och harmonisk, lugnar även den andra ner sig, känner sig trygg och avslappnad. Lycka smittar av sig. Likaså nervösitet. Om du känner dig orolig så känner den andre av dig. Starkt och tydligt. Vi påverkar varandra och genom små omedvetna manipuleringar så skapar vi bilder av oss själva inom andra. Och viseverse.
Så du borde kanske först se över dina egna känslor och hur du för dig själv i den andres sällskap. Det du kanske tycker att denne undanhåller för dig är kanske precis det som du håller tillbaka med själv.

Vet du vad du själv känner? Något vi är duktiga på är att glömma bort oss själva i allt tolkande, tänkande och undrande över hur den andre upplever dig och er situation. Hur känner du? och VAD känner du? Och till sist vad vill DU?
Så sätt dig ner, eller lägg dig till rätta på ett behagligt och varfritt ställe och våga känna efter. Och bara fokusera på dig själv. När du först vet vart du själv står, då kan du fokusera på vad den andre känner. 


RSS 2.0