Det var dagens fråga på min föreläsning. Nu blir det dagens citat här.

Vad menas med detta? Jo, att vi är såpass satta i våra sätt att se på andra och uppfatta världen runt omkring oss att vi ibland inte kan se längre än näsan räcker.

Utan att tänka så dömer vi saker och andra - ger dem roller och egenskaper som vi inte alls har några belägg för. Vi gör det ständigt och helt utan att vara medvetna om det. Några av er kanske tänker för er själva; Nej då! Inte jag! Till er säger jag - fundera lite extra... I bara några minuter.

Varför gör vi då detta? Och vart kommer det ifrån?

Vi gör det för att skydda oss själva. Överaskningar är något vi människor ogillar. Vi är mer trygga, harmoniska och stabila av rutiner och saker vi känner oss bekanta med. Behovet av att kunna förutse vad som komma skall är starkt. Så därför dömer vi andra. 

- Se hur han rör sig och pratar. Han är en sån som tror han vet allt.

- Jag tycker inte om henne. Hon ska alltid vara i centrum. Jag känner till hennes typ.

- Hon är så snäll. Hon skulle aldrig göra något sådant.

Jag kan skriva exempel efter exempel...
Genom denna kategorisering försöker vi skapa ordning, mening och greppa kontroll över vår tillvaro. Därför drar vi slutsattser och förutspår om andra.
Det kan bli helt galet fel ibland. Som t.ex. när vi dömer andra ut ifrån våra negativa upplevelser. Vi stämplar dem efter vad vi varit med om och vad vi tror och tycker de passar in på. Inte efter hur de egentligen är. Sedan efter att vi väl bestämt oss, så är den stämpeln svår att tvätta bort ur våra sinnen. Orättvisa är bara förnamnet vad det gäller sånt här.

Alla bär vi med oss en emotionell ryggsäck. I den samlar vi på oss minnen, upplevelser från livet och uppfattningar om samhället och de människor som finns runt omkring oss. Positiva och negativa egenskaper. Hade vi inte samlat på oss detta hade vi inte vetat hur vi skulle bete oss. Hur man gör när man älskar någon, hur man skyddar sig mot fara, hur vi hanterar sorg eller på ett accepterat och kontrollerat sätt uttrycker aggession. I ryggsäcken ligga vår visdom.

Men ibland blir det fel, som sagt. Ibland dömer vi andra utan grunder. Vi plockar fram ett minne från en tid som liknar nu och agerar utifrån vår erfarenhet. För att kunna veta hur vi ska agera och vilken roll vi ska anta.
Vi glömmer gärna att det alltid finns en annan sida till en upplevelse eller händelse. Inte bara en uppfattning. Inte bara en sanning. Inte enbart vår synsätt. Det finns inte alltid rätt eller fel - sant eller falskt.

Så vad säger ni...   är vi fångar av våra egna tankar?
Eller kan vi slå oss fria?