Varför mäts många av våra kärleksrelationer i hur bra sex vi har? Eller i hur ofta vi har det?

Sex är något man kan öva på. Det blir alltid bättre med tiden. Det är därför det alltid är bättre att ha sex med någon som man älskar och har en långvarig relation med. Samt därför många helst slipper "one-night-stand" fenomentet. 
I ett seriöst förhållande som pågått under en längre period så känner man varandra; både utan och innan och kan i och med det släppna av bättre. Och vid det här laget har man sagt till varandra vad man vill ha. Eller....?

Jag blir lika förvånad, förtvivlad och irriterad varje gång jag hör om människor som varit ihop länge och som ändå inte känner sin partner kroppsligt. Hur funkar detta? Varför är det så tabu att prata om sex med den man älskar när sex är en sån viktig ingrediens i ett bra recept för ett fungerande förhållande?

"Övning ger färdighet" har vi ju matats med sen barnsben när det gäller allt mellan himmel och jord. Det gäller även 'in between the sheets'. Ja, om vi vet vad vi ska öva på, så att säga. Kan vi enas om att det inte går att veta vad våran partner vill ha, om han/hon inget säger? Och vi vill väl hellre bli bättre på vad vi gör än att den andre har det mindre bra, när vi kunde haft det kalas ihop? Är vi eniga?

Ändå de flesta av oss livrädda för kritik när det kommer till våra sexliv. Vi har liksom en inbyggd skräck för att inte vara sexgudar och gudinnor sen födseln. Vi kvinnor är nog värst - vi ska veta allt och kunna allt. Och sen förväntar vi oss också att våra män, bara genom att se på oss, ska veta precis hur vi vill ha det. Utan att vi ger honom minsta ledtråd. Gör han fel, så lider vi hellre i tystnad. Hellre det än att säga till honom vad vi vill ha. Visst är det fånigt?

Varför är det så tabu att be varandra om vägbeskrivning i sängkammaren?