Det senaste så har jag upplevt att många av våra tankar kring kärlek är av en rädd natur. Och det är väl inte helt konstigt. Kärlek är stort och otroligt viktigt. Med andra ord är det något vi inte vill sumpa våra chanser i. När man väl hittar någon som faller en i smaken och som man blir nyfiken på (på allvaer) så börjar allt att spela en sån stor roll; vad man säger, hur man säger det, hur man ser ut och inte minst hur man beter sig. Allt plockas isär och tolkas till minsta molekyl. Ingen vill riskera att bli för angelägen och heller inte för "på". Varför vi beter oss så här är ju givet - vi känner fruktan inför är för att bli utlämnande och att känna känslor som inte är besvarade. Därför är vi på vårt bästa uppförande och vill göra allt så friktionsfritt som möjligt.

Detta är som det ska i början. Klart man inte ska lämpa över hela sitt register det första man gör när man träffat någon ny. Men för många så verkar detta gå till överdrift. Och pågå allt för länge. Det är lätt att dras med i det difusa spelet som man så många gånger svurit sig blå över att aldrig själv hänge sig åt. Man blir rädd för att visa sina riktiga känslor och att man vill veta vart man är på väg. Om man är på väg någonstans. "Tänk om han/hon inte alls känner som jag...!"

Man önskar så att den andre bara kunde visa lite mer, lite tydligare, vad de känner så att man själv vågade släppa det fasta tag som man har fattat med vita knogar. Hur många gånger har man inte önskat att den andre haft en minimonitor i pannan som visar vad denne tycker, tänker och känner?

Jag har de senaste två veckorna haft denna konversation med fyra olika personer vid helt olika tillfällen. Så det är självklart något andra upplever - du är inte ensam om din osäkerhet! "Intet nytt under solen." Det man bör tänka på är att vi avspeglar varandra. Hur du är mot någon annan och hur de är mot dig formar er båda. Känner sig den ena lugn och harmonisk, lugnar även den andra ner sig, känner sig trygg och avslappnad. Lycka smittar av sig. Likaså nervösitet. Om du känner dig orolig så känner den andre av dig. Starkt och tydligt. Vi påverkar varandra och genom små omedvetna manipuleringar så skapar vi bilder av oss själva inom andra. Och viseverse.
Så du borde kanske först se över dina egna känslor och hur du för dig själv i den andres sällskap. Det du kanske tycker att denne undanhåller för dig är kanske precis det som du håller tillbaka med själv.

Vet du vad du själv känner? Något vi är duktiga på är att glömma bort oss själva i allt tolkande, tänkande och undrande över hur den andre upplever dig och er situation. Hur känner du? och VAD känner du? Och till sist vad vill DU?
Så sätt dig ner, eller lägg dig till rätta på ett behagligt och varfritt ställe och våga känna efter. Och bara fokusera på dig själv. När du först vet vart du själv står, då kan du fokusera på vad den andre känner.