Jag vet att det finns många som lever i förhållanden som gör dem illa. Nu pratar jag inte om fysisk våld, utan den andra sortens våld, den som inte syns lika tydligen men som lämnar djupare ärr än de man får ifrån slag. Varför är det så svårt att se när kärleken inte längre finns? När kärleken dött är många av oss ändå kvar och gör hjärt- och lugnräddning. Vad beror detta på?

Vad många inte inser är att kärlek inte innebär lidande. Vi verkar ha fått för oss att man ska härda ut. Ja, visst att man ska finnas där för varandra och det är inte alltid en dans på rosor med förhållanden och giftemål. Men när man mår riktigt kasst, pga den man har en relation med, varför kickar det då igång inom oss att vi ska stå ut med det? Hur länge ska man stå ut och vad ska man stå ut med?

Jag tror att det kan bero på att många inte lever i nuet. Utan man lever i (och på) hur det var förr. "Vi hade det ju så bra." Hur många har inte tänkt så när vi befunnit oss i en svårt sitts, i en stormig relation? Det som man då automatiskt gör är att försöka hitta dit igen. Man vill återskapa det förflutna i framtiden. Och det går ju oftast inte, för allting förändras. Alla utveckas och då även våra relationer. Det blir något nytt, ibland blir det bättre och ibland blir det sämre.

Vad händer då när det blir sämre och vi ändå är kvar och längtar tillbaka till det som varit? Varför är vi kvar? Min teori är att vi blundar - en selektiv syn kickar in. Vi ser inte hur det i själva verket är, för det gör för ont. Att känna och titta efter är för läskigt så vi tar på oss skygglapparna, drar upp axlarna och härdar ut med siktet på vad som varit. "Han/hon var ju så mysig, snäll, gullig (ect.) förr. Jag förstår inte vad som hänt?"

Hur ni var förr är inte det som ni har nu. Man måste se till vad som sker just nu. Hur ni bahandlar varandra, hur ni mår, hur ni umgås, hur ni pratar osv NU. Och sen ska du värdera det; är detta vad du vill ha? Var det detta du valde när ni blev ihop? Om du vetat att ni skulle komma hit, innan ni blev ihop, hade du ändå gett dig in i detta förhållandet?

Kanske ligger mycket av detta kvar sen förr i tiden? Äldre generationer anser ofta att det är skamligt att lämna varandra, skiljas och erkänna att något är fel. Min egna mamma säger ofta: "Det kunde varit värre." Jag vet att många i hennes generation resonserar så. Kan det då vara så att det ligger kvar inom oss, nedbäddat som ett slags arv? Att vi hört det sen vi var små och att det därför upprepas som ett mantra inom oss själv? "Suck it up och härda ut." För mig är det ett oacceptabelt mått att leva efter. Jag är hellre själv än olycklig med någon annan.

Det jag vill ha sagt och har funderat kring nu på förmiddagen är att vi måste bli bättre på att lyssna på oss själva. Vi skjuter gärna undan känslor av olust och ångest in i det sista, när vi har det jobbigt med kärleken. Vad säger din kropp till dig? Våga känna efter vad du känner och hur du mår. För det kan lätt gå förlorat när man ska "fixa så det löser sig och bli bra". Man fokuserar gärna på hur den andre mår och hur har det, istället för på sig själv. 

I grund och botten är man ju själv. Ingen kommer göra så du blir lycklig. Det måste vi alla fixa för oss själva. 
Så min sista fråga blir: till vilket pris ska man få något att fungera?