När jag var yngre tyckte jag att talesättet: "Du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv" var helt absurt. Vadå "inte kan"?, tänkte jag ofta. Klart att jag kunde det! Jag var ju den mest snälla och kärleksfulla som fanns. Jag ville ju inget annat än att de runt omkring mig skulle må som kungligheter och satte alltid andra framför mig själv. Jag offrade mig själv för de jag älskade. Jag väntade mig bara att de skulle göra likadant för mig i gengäld. Rädda mig när jag behövde det. Helt naturligt. Eller...?

Att älska mig själv, var något mycket främmande. Det kunde lika gärna varit ett kryptiskt budskap från yttre rymden på "marsianska". För jag förstod inte alls. Människor som älskar sig själva, det lät som självupptagna personer.
Som liten fick jag aldrig lära mig att älska mig för den jag var, oavsett mitt instrumentella värde. Utan allt kretsade kring mina presationer; om jag gjorde mitt bästa och alltid var snäll mot andra. Då var jag duktig. Och var jag duktig då dög jag.

Jag har en väldigt bra liknelse till detta med att älska sig själv och andra; tänk dig att du går ute på stan och går förbi en tiggare. Du ser desperationen i ögonen på den stackars människan som är hungrig och i behov av pengar. Du vill verkligen hjälpa den här personen, så du tar fram din plånbok och ska ta fram någon peng att ge denne. Men du har inga pengar - din plånbok är helt tom. Alltså kan du inte hjälpa tiggaren. Du är lika pank du.

Samma sak med kärlek. Har du ingen kärlek till dig själv så är ditt hjärta tomt. Är ditt hjärta tomt har du ingen kärlek att ge. Då blir du snarare beroende av någon annan som ger dig det du behöver. Du blir tiggaren. Att älska sig själv är som att ha ett fast jobb med jämn inkomst, du blir aldrig helt tom utan fylls ständigt på. Men älskar du inte dig själv, utan lever på vad någon annan ger dig, så är du som tiggaren. Du får lite då och då så att du överlever. Men du har aldrig något till överst. Vare sig det gäller pengar eller kärlek; hur kan du då ge bort något?